Egot i krig

Jess vad jag är flitig idag och skriver två gånger! Här är en modersmålsessä som jag lämnar in idag:

Egot i krig

Att argumentera kan ge det motsatta resultatet till det man vill ha, för vi argumenterar ofta av starka känslor istället för med förnuftet. Som Eckhart Tolle skrev i sin bok En ny jord: ”Det du reagerar på hos andra, det förstärker du också hos dig själv”. Vi kritiserar ofta utgående från vår egen osjälvsäkerhet. Psykologin visar att den som exempelvis mobbar sexuella minoriteter är ofta själv osäker om sin sexuella identitet. Bara den som är trygg vågar visa sina svagheter.

Som min mamma sade när jag var yngre, är den som talar mindre i ett argument oftast den som har rätt. Om man vet att man har rätt har man inget behov av att argumentera. Också Tolle hävde i sin bok att det bästa sättet att upplösa egot, det självupptagna och oönskvärda, hos både oss och andra är att inte reagera på andras dumheter. Bryt cirkeln.

Tolle skriver också att när det gäller krig ”…blir det uppenbart att det mänskliga egot i dess kollektiva aspekt som ‘vi’ mot ‘dem’ innebär ett ännu större vansinne än ‘jag’, det individuella egot”. Om man begrundar krig tillräckligt märker man att de ofta börja från att sansade förhandlingar har blivit till ”nähä-joho”-argument: parterna ser då inget annat alternativ än att skjuta på varandra. Den starkaste får bestämma, hur klokt är inte det? Tänk om våra politiker valdes genom en brottningsmatch! (Kanske det skulle vara lika bra, tänker jag när jag är som mest frustrerad med politiken. Men det hör inte hit.)

Hur kan människor fatta omänskliga beslut? Tänk exempelvis på det finländska inbördeskriget, som Ulla-Maija Peltonen skriver om i sin artikel Barbari och glömska går hand i hand (Helsingin Sanomat 11.3.1998), eller på andra världskriget. En del av faktorerna som låg bakom dessa hemska krig, enligt Peltonen, var att hårdhet idealiserades och att man var rädd för det som var annorlunda.

Peltonen skriver att ”i Finland har det börjat märkas ett nytt sätt att se på år 1918 som ett uttryck för ondska, i stället för enbart som vitt eller rött våld”. Intressant. Förr tänkte man att ”de använde brutalt våld för sina egna syften medan vi kämpade för det rätta”, men nu har man börjat se krigets sanna ansikte: kollektiv ondska.

Krig medför svåra dilemmor. Vad har den enskilda individen för ansvar i en sådan situation? Jag beordras att göra något mot mina principer, och olydnad såväl bestraffas som föraktas. Kommer mitt motstånd ens att hjälpa, då det alltid finns flera villiga att fylla min plats? Kanske jag inte förmår bryta spiralen, men jag kan försvaga den. Tänk om ett helt land vägrade strida: skulle inte de våldsamma då vinna?

Men tar jag ett steg tillbaka från sådana funderingar frågar jag mig själv: Hur kan jag lyda, hur skulle jag kunna leva med mig själv efter att ha gjort sådana hemskheter? Från den vinkeln sett blir svaret tydligt.

~ av christa89 på januari 11, 2008 - 10:43.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: