Inbrottet

Köksbordet andades tungt och somnigt. Med en suck sträckte det på sig, fogarna knakade. Förmiddagsljuset bankade på fönstret, störde de dammiga gulgrönrutiga köksgardinerna, och sträckte sina långa fingrar in för att undersöka det bekanta rummet.

På diskbänken stod fem blåsippor – de första – i vatten, deras eleganta huvud på sned där stammarna hade blivit krossade av barnens för ivriga händer. Morgontidningen låg också där, slarvigt ihopvikt med värdigheten något mattad: den var ju redan medelålders enligt dagstidningsmått. Mammans mobil, glömd i vinterjackfickan, ringde angeläget och smått argsint, men när den inte fick någon respons gav den upp, stött. Hunden vaknade av ljudet och klorna slog en oregelbunden tik-tak på golvet, några gånger fram och tillbaka tills den sjönk ihop på sin matta igen med en uppgiven suck. Ännu måste den vänta. På bordet smulor och disk.

Plötsligt hördes en nyckel i låset, och efter en paus öppnades dörren, som utgav ett försiktigt gnissel. Hundens muskler var på helspänn, oroliga och ivriga, öronen på spets, svansen rakt ut. Varför var någon hemma? Om någon kom hem så här tidigt på dagen ville de aldrig leka, de log knappt, utan slängde väskan i hörnet och låg på sin säng, hostande. Hundens kalla, undrande nos knuffades alltid bort med en ”Inte nu Estelle. Jag är sjuk.” Då måste hon slinka tillbaka till sitt hörn och ligga tyst.

Men det här var varken Pojken eller Flickan eller Matte. Först trodde hon att det var En Främling och håret reste sig, benen blev styva och ett morr började långt ner i halsen. Hon var Estelle den Skräckingivande Vakthunden, i och för sig nådde hon inte ens upp till en människas knän, men hon var utan rädsla och skulle försvara Hus, Hem och Ära! Akta er bara! Men mannen kände henne. ”Estelle”, kom hans spända röst, ”det är jag, Alex. Skäll inte, så får du en kex.” Kex vinner ju alltid över försiktighet, så hunden gick fram till honom med svansen viftande först varsamt, sedan ledigare.

Hon luktade på hans sko, för han hade täckt händerna med gummihandskar, och visst kände hon honom! Han var Mannen Matte Hämtade När Hon Glömt Nyckeln. Men nu var han nervös och otålig, och skuffade irriterat bort hennes nyfikna nos. Det hindrade inte henne från att följa tätt inpå hans hälar när han började vandra omkring i lägenheten. Hon skuttade nöjt efter honom, glad att ha fått sällskap, men han ignorerade henne föraktansfullt medan han gick snabbt och koncentrerat från rum till rum.

När han kom fram till Mattes rum blev det stopp. Dit fick hon ju inte gå; det hade hon fått inpräntad ända sedan hon var valp. ”Nej, Estelle. Stopp. Inte hit.” Hon satte sig ner och gnällde, säker på att han skulle förstå. ”Tyst, byracka!” väste han bara, och gick längre in. Då skällde hon lite högre: Kom tillbaka! Och han kom, så hon viftade så hårt hon kunde på svansen, dansande fram och tillbaka i dörröppningen.

Då kände hon något träffa henne i sidan och hon flög bakåt över hallen in i den andra väggen. Hon satte sig upp, förvirrad, frågande. ”Du råkade visst sparka till mig när du skulle komma och klappa mig. Men det är bra, jag förstår.” Hon viftade förlåtande på svansen och gick på nytt fram till honom.

Han sparkade till igen, hårdare, och den här gången såg hon den komma, försökte springa, ducka, men för sent. Med ett skri av smärta flög hon över rummet och landade på sidan bredvid ett bord. Någonting knakade. Med sina sista krafter släpade hon sig under sängen och låg där intill väggen, darrande.

Mannens fotsteg, byråer som öppnas och stängs, obestämbara dunser. Dörren som öppnas, Mattes skrik, barnens rädda frågor. Polis, sirener. Arga rop. Kaos, tystnad. Disken och smulorna som ligger oberörda kvar på bordet.

Först efter många timmar kom man ihåg Estelle. Hon kom inte, svarade inte, hörde kanske inte. Hon hade fått interna blödningar, och i det skedet de hittade henne var det för sent. Och livet kan man inte leva om, hur mycket man än skulle vilja det.

~ av christa89 på februari 11, 2008 - 13:33.

12 svar to “Inbrottet”

  1. Hjälp mig komma på ett titel! Ge gärna kritik.

  2. Älskar inledningen :O Välbeskrivet och intressanta perspektiv.

    Några grammatikfel:

    Andra meningen: ”Med en suck sträckte den på sig” – DET på sig.

    Tredje stycket: ”utgav en försiktig gnissel” – ETT eller GNISSLING (välj själv).

    Tredje stycket: ”Hundens kall, undrande nos” – ?

    Fjärde nerifrån: ”Då kände hon något träffa sin sida och hon flög bakåt” – henne i sidan?

    Du lyckades verkligen med det sorgliga, och att hålla spänningen i topp genom hela berättelsen. En sån där perfekt text där man anar vad som kommer hända, men inte riktigt är säker. Och det avgörande sparades till sist (och var något överraskande, trots föraningarna), vilket ju är som det ska.

    Det ända som förbryllade mig var hur mannen först tycks vara medveten om hunden och planerat saken väl, men sedan, utan att man ser det komma, ryter till åt hunden. Hans irritation på att hunden följer efter honom kanske inte lyser igenom ordentligt?

    En titel? Något så simpelt som ”Rånet” skulle passa utmärkt – det skulle stärka det där med att man anar vad som ska hända utan att egentligen avslöja för mycket. Andra förslag har jag inte.

    Spännande, intressant stil och mycket välskrivet – skriv mera nu!

  3. Huhuh med dedär en- och ett-ord! Hur kan man lyckas hålla reda på allt?😛

    Vad är det för fel med en ”kall, undrande nos”? Egentligen kan en nos inte undra, men det passar in tycker jag när jag nu använder annars ganska mycket besjälning. Kommer inte på hur jag kunde ändra.

    Varför borde man säga ”träffa henne i sidan”?

    Tycker du jag hoppar för mycket med stilen? Jag byter riktigt ordentligt tycker jag: första två stycken, mitten, näst sista stycket, sista stycket.

    Slutet är ganska uselt enligt mig: ”för sent för mycket” – för vaddå? Passar inte.

    Heter det ”dunser”? (näst sista stycket)

    Men du tyckte om den😀 nu blev jag glad!

  4. Hmm, låt mig se nu…

    Det är inget fel med ”en kall, undrande nos”, men med “Hundens kall, undrande nos”. Men du menar väl ”Hundans kalla, undrande nos”.

    ”Då kände hon något träffa sin sida” skulle betyda att detta ”något” träffar sig själv i sidan. Det måste vara något som gör att man förstår att det är hundens sida. Jag skulle alltså sätta ”Då kände hon något träffa hennes sida”. Men, också detta låter klumpigt, så ”Då kände hon något träffa henne i sidan” skulle vara min slutgiltiga version😛

    Hoppandet är det inte för mycket av, snarare tvärt om. En kort berättelse måste ha något som gör att man känner att mycke händer på kort tid, utan att verka överväldigande. En hoppande men fortfarande relevant stil fungerar alltså utmärkt😀

    Nytt fel, sista stycket: ”Först om många timmar” – EFTER många timmar, borde det vara.

    Och om slutet: ”för sent för mycket” låter konstigt. Men, samtidigt måste där finnas något fär, för om du tar bort den meningen helt blir slutet platt och följer inte den stil du tidigare använt, som låter läsaren tänka efter själv. Kanske man bara kan omformulera det lite? Jag vet inte riktigt.

    Det heter ”dunsar”.
    😀

  5. Dunsar fanns inte i Word (var det jag hade ursprungligen) men dunser fanns… ologiskt.

    Om det var ”något” jag syftade på i “Då kände hon något träffa sin sida” måste det stå ”sitt sida”… men jag kan ändra, det blir säkert klarare.

    Kan man inte säga om många timmar, om en lång stund, etc? Tror det. Men ändrar till ”efter” för säkerhets skull. Eller nej, ”om” låter bara bättre!

    Varifrån tycker du mannen börjar visa att han är riktigt sur på hunden? Då han skriker åt henne, eller sparkar henne? För då kan jag sätta lite till där före någonstans…

    Vad tycker du om sista meningen nu? Mycket bättre, va?

  6. Dunsar finns visst, jag collade Lexin! Och man ska ha ”svenska (Sverige)” på word, inte ”svenska (Finland)”😛

    Om något och sin: gramatiskt fel i det gramatiskt felaktiga? xD Det måste hur som helst stå vem det hänvisar till, annars blir det konstigt.

    Hmm… man kanske kan säga ”om många timmar”… nej, det låter dumt! Efter ska det vara. Tror jag. ”Om en lång stund” är åtminstone helt fel, så då borde ”om många timmar” också vara der😛 Men kanske beror på sammanhanget. (I det här sammanhanget ska det vara ”efter” – annars skulle det betyda att från och med nu dröjer det många timmar innan man hittar hunden, när det du menar är att nu, många timmar senare, hittade man hunden. Eller nåt😛

    Mannen visar sin ilska när han ryter till mot hunden. Innan det har man inte alls den bilden (han var ju så snäll mot hunden när han kom in genom dörren). Kanske det har en positiv effekt, att man blir överraskad så (hunden blir ju också överraskad), men det låter samtidigt konstigt. Fast å andra sidan har de ju vandrat runt en stund, så mannen kan ju ha ändrat sinnesstämmning…

    Om sista meningen är bättre nu? *Hånfullt skratt*😛 Iden är bättre, men inte utförandet (den är inte korrekt skriven). Det borde stå något i stil med ”Och livet kan man inte göra om PÅ, hur MYCKET man ÄN skulle vilja.” – ”På”, ”mycket” och ”än” läggs till, ”fast” (VARNING! finlandism) tas bort.

    Annars mycket bättre slut, klatschig (?) mening😀

  7. Nå, ”efter” då!

    Varför skulle det finnas ett ”på” i sista meningen?? Fast jag anade nog när jag skrev det att ”fast” är en finlandism😛

    Har nu ”gjort mannen argare på henne” – hjälpte det?

  8. Det ska vara ett på därför att man ”gör om på livet”, inte ”gör om livet”.

    Det hjälpte! Jättebra😀

  9. Går det med ”leva om”? ”Göra om på” låter oerhört klumpigt i mina öron…

  10. Det går, ja😀 Men kom just på att det måste finnas ett ”det” efter ”vilja”😀

  11. Nå, nöjd nu?😛

  12. Jättenöjd😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: