Min löjliga hatt

Hör och häpna: skriver kanske eventuellt delvis om mig själv den här gången! Typ ”vad som pågår i mitt liv” och sånt. Emot mina ”principer” (vadå principer?), men jag minns inte varför.

Jag fick inte sömn igår kväll. (Kallas det att inte få sömn om man bara inte känner för att gå och lägga sig? Nå nu ljuger jag: fick inte sömn.) Så vandrade jag iväg till duschrummet (??) och satte mig på golvet och tänkte. Klockan blev tre och jag tänkte: Vad gör jag här? Egentligen borde jag gå och lägga mig. Jag borde verkligen gå och lägga mig.

Mitt plan var att sova längre på morgon (måste vara i skolan först halv elva). Först blev jag tvungen att stiga upp klockan åtta för att mormor skulle göra några flätor i mitt hår – hon skulle åka iväg halv nio – men sedan hade jag tänkt lägga mig på nytt. Men nähä, medan alla andra åkte iväg på avslutningar skulle jag, husets tjänstefolk, göra allt slit. ”Några sista-minutens saker”, hade mamma lovat föregående kväll. Två timmars städning och matlagning, visade det sig. Där rök min plan; sömnen måste vänta.

Senare sitter vi och tråkar oss (nytt ord!) i klassen i väntan på att få tåga in. Lärarna försöker ge oss instruktioner, inte för att någon lyssnar för de har egna, viktigare samtal på gång. Jag är bara lycklig fast jag vet inte varför. Skolan slutar? Det gjorde den för länge sen, i praktiken. Fick mina betyg? Varför skulle det vara så märkvärdigt? Men alla andra är lyckliga, hyperaktiva och stressade och förväntansfulla, och då blir jag också glad. Fast jag skulle vara ännu gladare om jag inte behövde känna mig tvungen att prata med någon, och fick komma en liten bit bort från massan.

På dimissionen hör jag nu som då något ord i ett tal. ”…hänsyn… …verksamhet… …självständigt personligt ansvar… …goda prestationer… …ett annat år avklarat.” Jaha. Tyst nu: jag försöker faktiskt få lite sömn här på bakbänken. Huvudet dunkar, och jag ser ingenting i alla fall, så jag blundar förutom när jag talar till mina grannar, som stressar i onödan så att även jag blir stressad. När det låter som om något intressant skulle pågå där framme försöker jag sträcka på halsen, som om det att se de bekanta ryggarna från en annan vinkel skulle hjälpa.

Människor överallt, överallt, som fotar en och kramar en och ger en ännu fler blommor. Jag vill helst bort; ett hörn låter lockande.

Och alltid måste man fotas med mössan på. Den får mig att känna mig som en sjöman.

~ av christa89 på juni 1, 2008 - 0:20.

6 svar to “Min löjliga hatt”

  1. Hade du sagt vad som helst annat än ”sjöman” på slutet hade jag haft medkänsla med dig. Nu blev texten mest rolig😛 (Vilket inte gjorde mig nåt).

    Dessutom får jag ju inte tycka synd om dig…

  2. Inte var det meningen att man skulle tycka synd om mig – jag hade ju roligt😀 var bara lite trött och så.

  3. Men det låter vekligen som en ”hemsk upplevelse”😛 Tills sjömannen dyker upp xD

  4. Själva programmet var ganska hemsk måste jag medge. Jag ville bara sova😛 inte lyssna på tal…

  5. Heh😛 Håller faktiskt med, till viss del. Självklart måste ett tal vara med, men hela årsberättelsen? Det var ganska tröttsamt…

  6. Särskilt eftersom hela årsberättelse-talet fanns ord för ord återgivet i häftet vi fick…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: