Hennes mjukaste röst – Bengt Ohlsson

Ojoj vilken bok! Från första sidan var jag förtrollad – han skrev som bara få kan, så att varje ord hade betydelse. En dikt i romanform. (Kommer det att hålla sig hela boken ut, undrade jag? Det gjorde det inte helt och hållet, men det kommer jag till sen.)

Vad är det med stilen som är så genialiskt? Liknelserna, metaforerna, och särskilt besjälningarna. Den här typen har otroligt underliga associationerna, kan jag säga. Här är ett avsnitt där två kvinnor (Joyce och Rita) skriver upp ett telefonnummer åt huvudpersonen Karen. Från sidan 117:

Joyce böjer sig fram från ingenstans och ger Rita en penna, men när hon rotar alltför länge i handväskan efter något att skriva på går Rita till tvättstället och tar en pappershandduk, och Joyce sufflerar numret och Rita kämpar med pennan mot den grådaskiga pappershandduken som hela tiden vill skrynkla ihop av skam.

Det där var inte bara en besjälning, det var en besjälning med stil! En pappershandduk som skäms? Så ska det låta!

Boken handlar om Karens läkning från en bilolycka, mest den psykiska läkningen. Just före bilolyckan hade hennes man, som hon hade ett närmast maniskt beroende av, gjort slut med henne. En stor del av boken är funderingar just kring detta, hennes förhållande till andra och varför det blev så. Hon hade ett minne från när de hade varit ihop bara några år, Karen skulle ut och träffa sin vän och hennes man (Richard) skulle gå på biblioteket under tiden. Redan då hade hon överdrivna farhågor om att förlora honom till en annan kvinna. Sidan 96 (Karens tankar här):

Förr eller senare skulle någon kvinna hejda sig där hon satt och bläddrade i en tidskrift, och hon skulle se hur vilsamt det är att ligga med ansiktet tryckt mot hans hals, och hon skulle veta att det är som att ha en solvarm flotte att ligga och gunga på, andetag efter andetag, medan dånet från vattenfallet växer i ens huvud.

Vad avsåg hon vattenfallet? Det att om man ligger där så kommer man oundvikligt närmare och närmare det förödande vattenfallet. Det var ett skönt tillstånd men skulle inte hålla i längden.

Ännu ett citat som exempel på bokens stil. Ursäkta att det är ett så långt citat (över en sida från boken! mest sida 305, lite från 304 och 306), men jag kunde bara inte låta bli. Karen har sålt sin butik till butikbiträdet Elena – Karen orkade inte längre sköta om den själv – och efter att ha undertecknat pappren sitter hon och funderar.

Karen satt tyst och lyssnade med ett svagt leende. Hon var innesluten i en bild, och den vägrade lämna henne.

Elena gick för att ta hand om en kund, och Karen kunde återvända till bilden, som när man försöker erinra sig en dröm.

Hon stod vid relingen till ett fartyg och såg något stort och tungt slå ner i det upprörda havet, det sprack upp något stumt och vitt i de gröna vågorna, och båten stävade vidare, som om ingenting hade hänt.

Karen stod kvar med händerna mot den klibbiga relingen. Det var inte första gången hon såg något tungt slå ner i havet och försvinna. Inte första gången hon stod vid relingen och förundrades över hur nära det var till likgiltigheten och oberördheten, och hur svalkande den kändes över pannan och kinderna. Hon ville gömma hela ansiktet i det svala, aldrig stå där med blottat ansikte igen.

Det var inte första gången hon stod och förtrollades av punkten där det tunga hade slagit ner. Havet såg ut som vanligt, och båten vaggade oförtrutet vidare. Kanske började hoppet flämta att hon inte hade förlorat någonting. Det fanns ju ingenting som tydde på det. Gick det att bevisa?

Nog kunde hon skrapa ihop några minnen av det som hon hade förlorat. men det visste man ju hur det var med minnen. De var ristade på vågorna. De slog in med ett hånskratt, sen var de försvunna. Kanske hade hon inte förlorat någonting?

Men hennes kropp hade lärt sig att förlusten skulle göra något med henne, att den skulle flytta in i henne och göra sig hemmastadd där inne, ett skinande nytt tomrum att ta hand om.

Sen skulle hon vara förtvivlat sysselsatt med att fylla det med någonting, annars skulle åren långsamt göra henne till ett vandrande tomrum, som en uppblåsbar docka som gick omkring och tog plats och gjorde anspråk på att vara en människa, när minsta vindpust avslöjade henne.

Och den förtvivlade sysselsättningen med att fylla sina tomrum kallade hon för sitt liv, för enkelhetens skull, och antingen skulle hon misslyckas, och då skulle tomrummet ta över, eller också skulle hon lyckas, och sen skulle hon uppslukas av det sista och slutgiltiga tomrummet.

Muntert, va? Men genialiskt.

Ska nu gnälla lite. Stilen var bra, men höll inte. Stundvis så blev det ganska vardagligt, eller konstigt, eller för deprimerande även för optimistiska lilla jag. Dessutom så var handlingen ganska tråkig: okej, i början så satt man och funderade, ”Dör hon eller inte?”, men sen dog hon inte, och hon kunde fortfarande dö men det var nog inget spännande i det längre. Dö eller låt bli, men sluta tjata om att du kanske dör.

Nja men allvarligt, man ska inte vara för petig när det gäller böcker, annars duger ju inget. Så nu konstaterar jag högtidligt att boken var bra! jee! läs!

Läs betyder alltså med undantag av de som är deprimerade redan färdigt. Då ger doktor Christa order om att läsa något roligt. Serier eller så. Men inte det här. Jag vill helst inte vara orsaken till att nån begår självmord…

~ av christa89 på augusti 16, 2008 - 23:02.

2 svar to “Hennes mjukaste röst – Bengt Ohlsson”

  1. Eftersom jag själv hade svårt för den här boken, la jag en länk till din sida för att mina läsare skulle kunna få en lite mer allsidig bild. Hoppas du inte misstycker.

  2. Bara glad om du länker till min blogg🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: