Konsten av att vara osynlig

Har du någonsin velat vara osynlig? Jag har en oslagbar metod.

Sitter man utan sällskap och önskar att någon skulle prata med en, då blir man osynlig. Borde man själv börja prata med nån? Nja, tänk om just den man pratar med har mycket viktigare att göra då, men inte vågar säga ifrån. Känner sig fast där och sneglar besvärat på klockan. I det fallet är det bättre att vänta på en som svarar på annonsskylten, den som syns nästan pinsamt tydligt på ens panna – det känns hur det står med sina stora röda bokstäver: ”Titta på mig! Prata med mig! Visa att jag finns!” – man sitter där och önskar och önskar men alla går förbi, insvepta i sina egna bekymmer.

Då börjar man tvivla på sin egen existens. Finns jag ens? Tänk om jag faktiskt är osynlig! Man tittar ner men armarna syns, benen, åtminstone i sina egna ögon. Ändå är man osynlig för alla andra. Man får plötsligt lust att ställa sig upp på sin stol och ropa: ”Här är jag! Ser ni inte mig?” I samma så inser man vad reaktionerna skulle vara. Tiden stannar upp. Alla stelnar mitt i rörelsen, vänder huvudet mot en med frågande blick. ”Vad är det, då? Vad vill du?” Så märker det konstiga i att man står där och ropar, och känner sig generad, och säger tyst, ”Nej, det var inget”. Kryper åter in i sin trygga skal av osynlighet.

** Skrev det här efter att ha läst i Bengt Ohlssons roman Hennes mjukaste röst. Underliga stilar smittar lätt av sig på mig. En konstig bok, därför just gillar jag den. (Den är dock lite depressiv, vilket också märks…) **

~ av christa89 på augusti 16, 2008 - 2:02.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: