Doktor Glas – Hjalmar Söderberg

Bokens handling i två meningar: Doktor Glas skriver en dagbok med sina tankar, där han bland annat funderar på att döda en präst för att rädda prästens fru, som hade kommit till Glas och bett om hjälp. Prästen är enligt Glas en avskyvärd varelse som inte förtjänar att leva, så det slutar med att han dödar honom.

Bland alla doktorns funderingar stack Söderberg med ett stycke om hur dödshjälp borde, och eventuellt ofrånkomligen skulle, tillåtas. Det här var minst 50 år före hans tid – boken gavs ut 1905! Jag kan tro att det skulle minst sagt ha väckt en del diskussioner…

Någon frågade mig om jag tyckte Glas gjorde rätt med att döda prästen. Jag kom knappt att tänka på en sån fråga. Det var ju inte prästen som var det intressanta – han får slå sig i väggen!

Så vem kan då vara viktigt? Jag, ju.😉 Och jag har hittat en ny vän! När jag läste Doktor Glas så fick jag kusligt ofta känslan av att författaren kände mig. Och skrev om mig. Och publicerade det hela i en bok. (”Muahahaa! Du har inga hemligheter kvar!”)

Jag tyckte nämligen om mina hemligheter.

Särskilt träffande var kanske det här på sidan 128:

Jag har ju alltid varit litet ensam. Jag har burit min ensamhet med mig i människovimlet som snigeln sitt hus. För några är ensamheten icke en omständighet som de ha råkat i, utan en egenskap.

Ibland har jag undrat om jag skulle trivas med att vara social. Sedan tänker jag: vad hjälper det att spekulera? Jag är inte social. Det är bara så.

Och precis den här tankegången har jag haft så många gånger att det inte är klokt (s. 109):

“Vill” – ja, vad betyder det? En människovilja är ingen enhet; den är en syntes av hundra stridiga impulser. En syntes är en fiktion; viljan är en fiktion. Men vi behöva fiktioner, och ingen fiktion är nödvändigare för oss än viljan. Alltså: vill du?

Jag hör stridiga röster. Jag måste hålla förhör med dem; jag måste veta varför den ena säger: jag vill, och den andra: jag vill icke.

Jag vill, och jag vill icke.

Men nog om det. Författaren har en sorts underlig, spetsig humor som passar mig. På sidan 166 så samtalar Glas och sin vän Markel:

”Du kom inte ut till Rubins i torsdags?” frågade Markel. ”Värdinnan saknade dig mycket. Hon säger att du har ett så trevligt sätt att tiga på.”

Och förstås, som i alla bra böcker, så finns det allt möjligt tankvärt med. När Glas börjar drömma om mannen han dödade säger han, s. 176:

Jag förstår att konung Herodes icke tyckte om sådana profeter som gingo omkring och uppväckte döda. Han högaktade dem i övrigt, men denna gren av deras verksamhet ogillade han…

Har aldrig tänkt på det på det sättet, men det är ju smart. För de som inte vet så var Herodes en kung som gav vid ett tillfälle ett utlåtande att alla barn två år och under skulle avrättas. Det är ju klart att han ogillade dem som uppväckte döda, ”let bygones be bygones”, dessa mord ville han absolut inte tänka på längre.

En bra bok! En kort bok! En lättläst bok! En bok som har någonting för alla! Läs! Jee!

Må mitt barnsliga iver smitta av sig på eder alla.

~ av christa89 på augusti 22, 2008 - 23:12.

Ett svar to “Doktor Glas – Hjalmar Söderberg”

  1. […] Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas får vi en bild av en avskyvärd person: pastor Gregorius. Boken Gregorius handlar om samma […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: