Gången vi inte bowlade

Föräldrarna för familjen jag jobbar för och familjen från Canada stack iväg för att bowla och äta ute och ha roligt i allmänhet, och dumpade barnen på Bretta och mig. (Bretta är flickan i min ålder som kom med familjen från Canada.) Det här lyckades de med genom att lova oss att vi kunde också fara ut någon kväll.

Idag visste vi att det skulle vara sista chansen – de åker tillbaka till Canada imorgon – så vi bestämde oss för att göra någonting. Det enda vi kunde komma på var att bowla, som de andra hade gjort. ”Det är lätt att hitta till bowlingsstället”, sade de. Så vi körde iväg.

Till Herning kom vi, men vi såg inte skylten för bowling. Några missade svängningar och hastiga filbyten, lite sightseeing i en förort, och en del ”kreativ körning” senare så var vi äntligen tillbaka var vi startade, och den här gången såg vi skylten i tid.

”Ni behöver inte beställa en bana på förhand! De har inte så upptaget där”, hade vi hört från de vuxna. Så parkerade vi där vid bowlingsstället och gick in. Stället kryllade av gamlingar! Det var 3-4 vid varje bana, och de såg ut att ha jätteskoj. Det var bara det att vi kände att vi inte passade in, på något sätt… plus det att de var hemskt mycket bättre än oss. Vi växlade blickar och backade snabbt mot utgången.

Väl inne i bilens trygghet bestämde vi oss för att äta först och eventuellt prova på nytt senare. Vi styrde kosen mot Hernings centrum, eftersom vi inte lyckades hitta matställen på annat håll. Vi parkerade på första bästa ställe i närheten av gågatan, och började söka. Till slut bestämde vi oss för en restaurang som hette Bone’s för att Bretta hade varit till en sån tidigare och den såg bättre ut en det andra slaskiga pizzastället vi såg.

Det här var tydligen inte alls det samma som den andra hon hade varit till, visade det sig, men pizza serverade de så vi stannade. Jag beställde en mexikansk och Bretta en inbakt pizza (calzone). Härliga grejor, gott var det, fast min pizza simmade i fett. Jag har haft en mycket fettigare pizza, så klagade inte (för mycket). 😉

Vi dummade oss hela tiden, men det är ju också roligt ibland, och oj vad vi skrattade! För det första så kom servitrisen fram och sade ”hej”, men det uppfattade inte jag så hon trodde att jag inte förstod ens så mycket danska. Så pratade vi ju engelska, och skrattade åt ingenting. Det fanns bara en annan kund, en man vid bordet mitt emot oss, och oj vad han stirrade! Som gjorde ju bara att vi skrattade ännu mera, som gjorde att han slank ut ganska fort. 😛

Orkar inte nu berätta varför eller hur det gick till, men till slut blev det så att vi inte bowlade överhuvudtaget! Inte för att det gjorde något, det var åtminstone från min sida bara det att komma ut ur huset som kändes lockande…

~ av christa89 på november 5, 2008 - 23:51.