Mörkret

Jag slutade vara rädd för mörkret för länge sedan. Ofta är jag hellre i mörkret – inte för att ljuset gör mig rädd, utan snarare lite obekväm. Det här nådde sin höjdpunkt när jag var en tillbakadragen 14-åring. Vi hade gymnastiktimmar på morgonen, så på vintern var det fortfarande mörkt när vi började. Ibland skedde det att någon av misstag slog till knappen som släckte ljuset. De andra flickorna skrek och famlade desperat efter knappen för att försöka tända igen. Jag satte mig på det kalla golvet, lugn i kaoset, och njöt – som någon som sitter i solen med en tidning. Allt för snart var ljuset dock på igen, och smulade sönder min trygga ensamhet. Andra kunde se mig, och om jag utmärkade mig på något sätt, bra eller dåligt, skulle de stirra på mig. Jag hatade när de stirrade.

Så gick jag hem, och in i mitt rum, och stängde den ljudisolerade dörren. Om dagen hade varit särskilt ansträngande släckte jag även ljuset. Mörkret öppnade sig – mitt rum blev i praktiken totalt mörkt, för det fanns inte några fönster i rummet. Så satte jag mig på sängen och drömde mig bort. Man kunde inte se något för mörkret, så allt var möjligt – det gick inte att vara säker på att jag var i mitt rum, jag kunde lika gärna sitta var som helst. Som teorin om katten i lådan som eventuellt är död, men man vet inte förrän man öppnar lådan.*

Det första jag gjorde var att fälla väggarna. Jag kunde höra dem falla, utåt så klart, med dova duns. De föll på en gräsäng, och det var natt. Stjärnor, vind, gräs, dagg, natt. Och så jag. Om det blev trist ändrade jag omgivningarna.

Det finns de som får klaustrofobi i mörkret. ”Mörkret tränger sig på,” säger de. Deras mörker är fyllt med monster och onda aningar, och krympande väggar. Mitt mörker är tomhet, stillhet, enkelhet. Och där vågar man vara.

* Någon gjorde en teori där han påstod att om man inte på något sätt kan bevisa någonting, så svävar atomerna i ett tillstånd av obevisshet. Han använde exemplet av en katt i en låda – man vet inte om katten är död eller levande tills man öppnar lådan. Man kan gissa, eller anta, men det ändrar inte sanningen. Han sade att tills man öppnar lådan, så är katten på något sätt både död och levande på samma gång. Det här är i varje fall det som jag minns av lärarens förklaring, det kan hända att jag kommer ihåg fel. Rätta mig gärna, eller börja en diskussion!

~ av christa89 på november 9, 2008 - 22:41.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: